I startgroparna...
Visst är det märkligt hur fucked up man blir utav rubbad nattsömn? Medan man ligger och försöker somna om så far tankarna fram som ett gäng bildårar i 200 knyck på autobahn, och lika små och svårfångade som silverfiskar som ränner runt inne i badrummet eller köket. Det jobbiga med att ha en AS-hjärna är att den är full av paradoxer. Jag kan vara både fullkomligt perfekt, harmoniskt strukturerad med vissa saker, och fruktansvärt splittrad med andra ting. Den insikten blir aldrig så jobbig som när man precis vaknat upp, och man känner sig sprängfylld med bra tankar eller idéer, och de alla är lika greppvänliga som kvicksilver.
Nattdrömmar kan inspirera mig väldigt. Jag har genom åren lärt mig att ta tillvara på mina drömmar i allt högre utsträckning, oavsett om det gäller potentiella sann-drömmar (det har hänt några få gånger genom åren), eller om mitt undermedvetna processat någon fundering eller problem under natten. Jag brukar skriva ner mina tankar på papper eller min iphone direkt efter att jag vaknat. Det kan vara lösryckta tankar, det kan vara långa dikter, filosofiska eller politiska funderingar, och gud vet allt.
Jag har sovit, ja i bästa fall fyra timmar i natt. Som så många gånger vaknade jag ur en dröm om betydelsefulla, älskade (och i något enstaka fall hatade) människor i mitt liv. Som varit, som passerat, och likaså om folk som ÄR här och nu.
Att vara en aspie är att frivilligt och/eller ofrivilligt älta saker. Misslyckanden, oförrätter, olycklig kärlek, svunnen kärlek, svunnen vänskap - men också lyckliga tider i ens liv, som man nästan idealiserar, dröjer sig kvar i, åratal efter att det ägt rum. Att vara en aspie är, åtminstone för mig, den stora svårigheten att se framåt i tiden, och istället dröja sig kvar i dåtiden, eller att förlora sig i nuet. Mina anhöriga, nära och kära om några borde veta, och säkert har de både bitit sig i läppen och gnisslat tänder, på grund av min oförmåga, genom åren. Somliga har till och med gått så långt att de abdikerat från den hedersvärda titeln "vän". Se - jag ältar!
Det gör mitt nya livsprojekt så mycket mer passande, och angeläget. Jag har bestämt mig för att börja skriva på min självbiografi. Inte för att jag är någon celebritet, men för att jag alltid älskat att skriva, berätta, och dessutom är i behov av att få alla känslor och minnen - bra som dåliga, på pränt och ut ur mitt huvud. Jag känner dessutom att jag som 'nyutexaninerad' aspie, vill bidra med något (förhoppningsvis) positivt till Aspergers-communityt. Min bok kommer kanske aldrig publiceras annat än på min blogg, men det kommer ändå vara min förhoppning, önskan och ambition, att den en dag når ut till en läskrets, som består både av 'normies'/neurotyper och aspergare, och att boken kommer vara precis lika insiktsfull som de böcker jag själv läst om AS. Min resa till självförståelse har varit 29år lång. Nu är det dags för världen att börja förstå mig!
Vad boken ska heta? Den definitiva titeln lär nog dröja. Men om vi ska dra till med något provisoriskt - vad sägs om:
"Försoningsbrev"
/Cassow
Nattdrömmar kan inspirera mig väldigt. Jag har genom åren lärt mig att ta tillvara på mina drömmar i allt högre utsträckning, oavsett om det gäller potentiella sann-drömmar (det har hänt några få gånger genom åren), eller om mitt undermedvetna processat någon fundering eller problem under natten. Jag brukar skriva ner mina tankar på papper eller min iphone direkt efter att jag vaknat. Det kan vara lösryckta tankar, det kan vara långa dikter, filosofiska eller politiska funderingar, och gud vet allt.
Jag har sovit, ja i bästa fall fyra timmar i natt. Som så många gånger vaknade jag ur en dröm om betydelsefulla, älskade (och i något enstaka fall hatade) människor i mitt liv. Som varit, som passerat, och likaså om folk som ÄR här och nu.
Att vara en aspie är att frivilligt och/eller ofrivilligt älta saker. Misslyckanden, oförrätter, olycklig kärlek, svunnen kärlek, svunnen vänskap - men också lyckliga tider i ens liv, som man nästan idealiserar, dröjer sig kvar i, åratal efter att det ägt rum. Att vara en aspie är, åtminstone för mig, den stora svårigheten att se framåt i tiden, och istället dröja sig kvar i dåtiden, eller att förlora sig i nuet. Mina anhöriga, nära och kära om några borde veta, och säkert har de både bitit sig i läppen och gnisslat tänder, på grund av min oförmåga, genom åren. Somliga har till och med gått så långt att de abdikerat från den hedersvärda titeln "vän". Se - jag ältar!
Det gör mitt nya livsprojekt så mycket mer passande, och angeläget. Jag har bestämt mig för att börja skriva på min självbiografi. Inte för att jag är någon celebritet, men för att jag alltid älskat att skriva, berätta, och dessutom är i behov av att få alla känslor och minnen - bra som dåliga, på pränt och ut ur mitt huvud. Jag känner dessutom att jag som 'nyutexaninerad' aspie, vill bidra med något (förhoppningsvis) positivt till Aspergers-communityt. Min bok kommer kanske aldrig publiceras annat än på min blogg, men det kommer ändå vara min förhoppning, önskan och ambition, att den en dag når ut till en läskrets, som består både av 'normies'/neurotyper och aspergare, och att boken kommer vara precis lika insiktsfull som de böcker jag själv läst om AS. Min resa till självförståelse har varit 29år lång. Nu är det dags för världen att börja förstå mig!
Vad boken ska heta? Den definitiva titeln lär nog dröja. Men om vi ska dra till med något provisoriskt - vad sägs om:
"Försoningsbrev"
/Cassow
